Som barn ville jag bli uppfinnare. Jag tror att jag som forskare kommit ganska nära detta! På gymnasiet blev jag fascinerad av kemin som handlade om livet, detta komplexa fenomen. Så jag bestämde mig för att studera biokemi, och senare biofysik, för att förstå hur livet fungerar på molekylär nivå. Kanske ville jag testa citatet ”Det jag inte kan skapa, förstår jag inte” när jag började mina doktorandstudier hos Dr Martin Fussenegger vid ETH Zürich i Schweiz. Här utforskade jag området syntetisk biologi, och modifierade genetiskt mänskliga celler för att utrusta dem med nya funktioner. Det var lite som att programmera datorer. Ett av mina huvudresultat var att utveckla en mänsklig cell som producerade en insulinsensibiliserande substans när den exponerades för koffein för att sedan användas som en ny behandlingsmetod för typ 2-diabetes.

Efter min doktorsexamen fortsatte jag vid MIT och Harvards Wyss Institute for Biologically Inspired Engineering med postdoktoral forskning och arbetade med Dr Jim J. Collins. Ursprungligen planerade jag att fortsätta min forskning om syntetisk biologi. Men några slumpmässiga diskussioner med kollegor fick mig att upptäcka det fascinerande området glykobiologi. Jag fick veta varför våra kroppar är fulla av dessa komplexa kolhydrater (glykaner) – som man inte riktigt förstått eftersom det saknats verktyg för att undersöka dom trots att dom verkar viktiga i nästan varje biologisk process. Jag började utveckla AI-baserade metoder för att kunna förutsäga och förstå vad dessa molekyler gör och särskilt hur de påverkar interaktionen mellan våra kroppar och mikroberna och virusen som lever i dem.

Sedan 2021 är jag biträdande universitetslektor vid Institutionen för kemi och molekylärbiologi och Wallenbergcentrum för molekylär och transnationell medicin vid Göteborgs universitet. Här arbetar min forskargrupp med att förstå komplexa kolhydraters funktion och hur de förändras vid sjukdomar som cancer, både beräkningsmässigt och experimentellt. Jag tror att dessa molekyler kan vara nyckeln till bättre diagnostik och behandling med precisionsmedicin. Den främsta anledningen är att de har den mest komplexa och mest dynamiska biologiska sekvensen av alla ämnen i våra kroppar.

För att låsa upp potentialen hos komplexa kolhydrater måste man bli av med alla de svårigheter som har plågat området, vilket bland annat skulle kunnat ske genom användning av de metoder som jag lärde mig under min postdoc. Jag utvecklar därför tekniker för att göra mätningen av dessa molekyler enklare, bland annat genom beräkningsmetoder som använder artificiell intelligens. Min grupp använder sig brett av dessa metoder, till exempel för att upptäcka nya kolhydratmolekyler i bröstmjölk eller för att karakterisera kolhydratstrukturer som kan vara diagnostiska för cancer. Jag är mycket spänd på att se vart detta kommer att leda oss i framtiden och tackar Jeanssons stiftelser för att de stödjer vårt arbete på detta område.