Mitt val av studier efter gymnasiet baserades inte på något drömyrke utan motiverades av ett sökande efter kunskap. Jag läste näringsfysiologi för att få verktyg som jag kunde använda för att höja mina idrottsprestationer. Efter två axeloperationer vinkade jag farväl till idrottskarriären men fortsatte med studierna för att förstå sambandet mellan kost och fysiologi.

Efter en fullbordad master i human näringsfysiologi hade jag ännu många obesvarade frågor vilket ledde vidare till en forskarutbildning under handledning av Mikael Rydén. Under min doktorandperiod studerade jag fettceller och hur ämnesomsättningen reglerar genuttryck som ger uppsåt till fettcellsinflammation vilket i sin tur leder till sjukdomar såsom typ 2 diabetes. Vi upptäckte bland annat att aminosyran glutamin bidrar till att sänka inflammation i fettvävnaden och att detta sker via epigenetiska mekanismer där molekyler i ämnesomsättningen binder till kromatinet och styr uttrycket av pro-inflammatoriska gener. Som doktorand märkte jag snabbt att forskningsyrket passar mig och jag var fast besluten om att fortsätta. Jag började kontakta professorer utomlands redan ett år in på min doktorandutbildning med förhoppning om att säkra en postdokposition så snabbt som möjligt. Jag var medveten om att det var alldeles för tidigt att börja sökandet tre år innan jag försvarade min avhandling men jag tänkte att jag inte hade mycket att förlora. Till min stora förvåning svarade Paolo Sassone-Corsi, professorn som toppade min lista över drömlabb, och bjöd in mig för ett besök i hans labb vid University of California, Irvine. Vi höll kontakten ända fram till mitt disputationstillfälle i april 2019, och min första dag som postdoktor i hans grupp var två månader senare.

Sassone-Corsis grupp hade gjort banbrytande upptäckter där de visade att den genetiskt kodade molekylära klockan, som styr dygnsrytmen i levande organismer, är ett integrerat system i samspelet mellan metabolism och epigenetik. Min postdok handlade om att förstå hur den molekylära klockan i olika organ bidrog till att reglera systemisk metabolism. Dessutom studerade jag hur olika metabola vägar bidrog till att reglera biologiska dygnsrytmer. Gruppen bestod av ambitiösa forskare och det var en miljö med högt tempo. Jag trivdes och fick en väldigt bra start på mina projekt. Sen kom pandemin, vi fick endast vistas i labbet halva dagar vilket inte var tillräckligt med tid för mina experiment. En doktorand i gruppen som hade tid över gick med på att dedikera vissa halvdagar till mina projekt och på så sätt kunde jag driva projekten framåt. Jag trodde att detta skulle vara den största krisen under min postdoktid men några månader in på pandemin gick min handledare bort helt oväntat. Jag hade 2/3 kvar av mitt postdokstipendium ihop med lovande resultat i mina projekt så jag valde att vara kvar i labbet och fortsätta med min forskning. Efter en treårig turbulent postdok, lyckades jag publicera båda mina arbeten där vi visade hur den molekylära klockan i levern, muskel och hjärnan bidrar till metabola dygnsrytmer samt att tryptofanmetabolism är viktig för att dessa klockor ska funktionera.

Mina postdokstudier gav mig djup förståelse för hur biologiska rytmer regleras, med molekylära klockor i alla organ som kommunicerar med varandra för att styra allt från ämnesomsättning till beteenden. Jag återvände till Sverige och Karolinska Institutet med denna kunskap för att fortsätta på samma forskningsspår med en egen grupp. Min grupp fokuserar på att förstå hur systemet med de molekylära klockorna i olika organ är uppbyggt, vilket vi tror kan ge förklaring till orsakssambandet mellan metabola och mentala sjukdomar. Karakterisering av mekanismer som bidrar till detta orsakssamband skulle även ge oss en ökad grundläggande förståelse för hur ämnesomsättning och mentala/kognitiva funktioner hänger ihop. Jag är tacksam och hedrad för priset och anslaget från Jeanssons stiftelser, vilket kommer vara en betydelsefull resurs i vår strävan att utforska dessa frågeställningar.