Från början hade jag varken för avsikt att bli läkare eller forskare. Studier i matematik och filosofi verkade mycket mer tilltalande än att lära sig hundratals med ben och muskler utantill. Varför blev jag ändå läkare? När jag under tonåren fick besöka en släkting som vårdades på en barn- och ungdomspsykiatrisk klinik gick det upp för mig att det skulle kunna bli mycket givande att få arbeta med unga patienter med psykisk ohälsa. Och varför blev jag då forskare? Det är tack vare min tidigare mentor och fysiologiprofessor Ulrich Misgeld som dömde ut de frågor jag ställde under seminariet som värdelösa, då man aldrig skulle kunna besvara dessa. Han uppmanade mig alltså att lära mig tänka vetenskapligt för att kunna formulera frågeställningar som kan besvaras experimentellt. Så småningom fullföljde jag en forskarutbildning inom cell- och molekylärbiologi samt virologi. Samtidigt upptäckte jag under mina kliniska läkarstudier en hel ny värld inom barnonkologin där kombinationen av kliniska, psykosociala och vetenskapliga utmaningar tillhör vardagen. Och då bestämde jag mig: jag skulle bli forskande barnonkolog. Det är mycket tack vare min chef Jan-Inge Henter på Barncancerforskningsenheten som denna idé nu förverkligas, efter att ha flyttat från Heidelberg till Stockholm för c:a fem år sedan. År 2015 började jag som postdoktor vid Barncancerforskningsenheten där jag sedan 2020 fortsätter att arbeta som biträdande lektor, parallellt med min specialisttjänstgöring vid Astrid Lindgrens Barnsjukhus.

Med få undantag var barncancer en dödlig sjukdom under största delar av tjugohundratalet, och i stort sett alla barn med akut lymfatisk (ALL) och akut myeloisk leukemi (AML) dog fram till sextio- respektive åttiotalet. Idag botas 85% av de barn som drabbas av cancer – och detta är i stort sett tack vare konventionella cytostatika (cellgifter). Det betyder dock att det fortsättningsvis dör 15%. Frågan som sysselsätter mig mest är varför en del barn med en viss cancerdiagnos botas med en viss cancerbehandling medan andra barn med samma diagnos och samma behandling dör. Jag jobbar med olika cancerdiagnoser, men ett stort fokus ligger på AML. Behandlingsresistens mot läkemedlet cytarabin är en viktig orsak för återfall och död. Min forskargrupp kunde visa att denna resistens bl.a. beror på proteinet SAMHD1 eftersom detta enzym kan avgifta leukemiceller från det aktiva cytarabinämnet ara-CTP. Vi har även analyserat fyra oberoende AML-patientkohorter, både vuxna och barn, och kunde visa att överlevnaden för patienter med högt leukemiskt uttryck av SAMHD1 är betydligt sämre. Att försöka upphäva SAMHD1-orsakad cytarabinresistens är därför centralt för min forskning. Genom att screena c:a 33’000 molekyler hittade vi en grupp av andra läkemedel (så kallade ribonukleotidreduktashämmare) som kan motverka cytarabinresistens i primära AML-celler och i AML-djurmodeller. Ett av dessa läkemedel, hydroxyurea, är redan godkänt för en rad hematologiska sjukdomar. Därför går vi nu vidare med en klinisk studie där vi testar om tillägg av hydroxyurea till standardbehandlingen mot AML med bl.a. cytarabin kan förbättra terapiutfallet hos nydiagnostiserade patienter. Eftersom hydroxyurea inte är receptbelagt och dessutom mycket billigt skulle man vid positivt utfall av vår studie kunna använda denna behandlingssgtrategi även i resursfattiga utvecklingsländer.

I ett nästa steg undersöker vi huruvida SAMHD1 begränsar behandlingseffekter av cytarabin-besläktade läkemedel, så som nelarabin och trifluridin, som används för behandlingen av akut T-lymfoblastisk leukemi (T-ALL) respektive tarmcancer. Om hämning av SAMHD1 kan förbättra antitumorala effekter av dessa substanser så kan förbättring av cancerbehandlingen för en betydligt större patientgrupp komma inom räckhåll. Jag är övertygad att betydligt fler cancerformer hos barn och vuxna kan botas med konventionell behandling om vi lär oss vilka läkemedel som ska kombineras för den enskilda patienten.