Mitt ideal är renässansmänniskan, vilket snarast innebär att jag har högmodet att tro att inget torde vara så svårt att det inte är värt ansträngningen att lära sig det. Det kan även ses som en ren nödvändighet om man besitter breda intressen. På frågan vad som är min största styrka brukar jag svara att jag inte är riktigt bra på något men tillräckligt bra på tillräckligt mycket. Ett av mina stora intressen är språk trots att jag inte besitter något vidare språköra, medan ett annat stort intresse är elektronik, som jag i alla fall har mer fallenhet för än språk. Studier i fysik, elektronik, filosofi, teatervetenskap och matematik varvades med medicinstudierna de första åren på Karolinska Institutet. Medicinstudierna är något min mor konsekvent hävdat varit ett misstag. ’Du borde blivit humanist!’ är något hon brukar påstå. Jag finner en stor glädje i att min nuvarande forskningsinriktning spänner över så många ämnen jag finner intressanta – Hur det genetiska arvet av Neandertalmänniskan påverkar oss än idag.

2006 började jag läsa medicin och kom tidigt i kontakt med forskning. Doktorandprojektet under handledning av prof. Peter Århem kom att handla om hur samspelet med jonkanaler styr nervcellers elektriska egenskaper. Tio år efter antagningen till Karolinska Institutet hade jag försvarat min avhandling och erhållit min läkarlegitimation. Efter avhandlingen så hade jag en period av sökande efter ett nytt forskningsfält. Paradoxalt nog var den frihet som det innebar att både vara färdig med läkarlegitimationen och avhandlingen besvärande. Vad skulle jag göra nu?

Jag hade en dag på labbet under doktorandtiden skrivit ett mejl till prof. Svante Pääbo vid Max Plank Institutet för Evolutionär Antropologi i Leipzig. Jag hade upptäckt att det i Neandertalgenomet som Svante hade kartlagt fanns flera mutationer i jonkanaler. Vi mejlväxlade ett tag men på grund av besvärlig period i livet svarade jag inte på det sista mejlet från Svante.

Något år efter avhandlingen satt jag i Vasaparken en varm sommardag med några vänner. Jag berättade att Svante hade skickat ett obesvarat mejl till mig. En vän utbrast ’Är du sjuk i huvudet? Har du inte svarat på mejl från Svante Pääbo?’ Jag tog till mig vad min vän Arvid sa och med viss skam i kroppen skrev jag till slut tillbaka till Svante.

Nu har jag arbetat med Svante i tre år. Genom att jämföra genom från nu levande människor med genom från Neandertalare studerar vi genvarianter som ärvs från Neandertalare. Med hjälp av flera experimentella metod och stora biobanken försöker vi svara på frågan vad arvet från Neandertalare innebär för hälsa och sjukdom.

Mutationerna som jag hade hittat i en jonkanal visade sig påverka smärtupplevelsen och genvarianten från Neandertalarna fanns hos en nu levande människor, som rapporterade mer smärta. En annan genvariant i från Neandertalare visade sig skydda mot missfall. Den mest spännande upptäckte skedde förra året 2020: Den viktigaste genetiska riskfaktorn för COVID-19 är en genvariant från Neandertalare!

Arvet från Neandertalarna väcker många frågor och är fantasieggande. Det har också direkta konsekvenser hos nu levande människor. De närmaste årens forskning kommer säkert bjuda på fler överraskningar av hur arvet från mötet med dessa forntidssläktingar lever kvar hos oss idag.