Jag har alltid fascinerats av människokroppen och dess processer och framför allt har hjärnan fångat mitt intresse. Hur kan den ta emot enorma mängder information, bearbeta den och sedan välja ett (mer eller mindre) passande beteende som svar? Och vad är det egentligen som händer i hjärnan vid neurologiska sjukdomar?

Jag växte upp i Tyskland och läste biologi vid Universitetet i Würzburg där programmet erbjöd en unik möjlighet till fördjupning i neurovetenskap. Under femte terminen fick jag tillfälle att åka på Erasmusutbyte. Universitetet hade många samarbeten i Europa, men det enda andra språket jag kunde riktigt bra förutom tyska var svenska tack vare min svenska pappa. Engelska var inte alls min grej och därför valde jag Umeå. Väl där insåg jag snabbt hur naiv jag hade varit. I Erasmusmiljön pratade alla engelska och jag hade inget annat val än att lära mig. Det var en utmaning i början men helt avgörande för var jag är i dag. Och vem hade trott att man kan lära sig engelska i Umeå? Jag stannade en extra termin i Umeå för att genomföra mitt examensarbete i ett labb där jag för första gången fick utföra egna experiment, en erfarenhet som väckte ett starkt intresse för experimentell forskning. Tack vare studierna som delvis gavs på engelska i Umeå, kunde jag söka ett engelskspåkigt masterprogram i neurovetenskap vid Universitetet i Tübingen i Tyskland. Efter två år i Tübingen och mer erfarenhet av olika projekt i labb ville jag gärna doktorera. Men trots att jag nu äntligen behärskade engelska flytande drogs jag tillbaka till Sverige.

Under mitt masterarbete hade jag börjat arbeta med patch-clamp-tekniken, där man mäter nervcellers elektriska signaler en cell i taget. Jag fascinerades direkt. Varje gång jag närmade mig en cell med elektroden undrade jag hur just den cellen skulle avfyra sina signaler. Än i dag, flera tusen celler senare, är det första ögonblicket när mätningen börjar och man ser cellens aktivitet fortfarande lika spännande.

En av de främsta experterna på denna teknik är Gilad Silberberg och jag hade turen att få göra min doktorandutbildning i hans forskargrupp på Karolinska Institutet i Stockholm. Gilads forskargrupp studerar striatum, en struktur djupt i hjärnan som spelar en viktig roll för hur vi avgör vilket beteende som är mest lämpligt och där fick jag stor frihet att driva mina projekt samtidigt som jag alltid hade stöd och vägledning när det behövdes. I mitt doktorandprojekt använde jag patch-clamp-tekniken för att undersöka hur striatum reagerar på olika typer av inkommande information, till exempel signaler för rörelseplanering eller beröring. Jag kunde visa hur de olika nervcellstyperna som ligger tätt blandade i striatum svarar på dessa signaler och att deras respons beror både på vilken typ av information som kommer in och vilken typ av nervcell de själva är. Jag studerade också hur dessa nervceller förändrar sitt sätt att svara på inkommande signaler vid Parkinsons sjukdom, där dopaminsystemet påverkas och hjärnans signalbearbetning förändras. Sammanfattningsvis lärde jag mig under min doktorandtid att kartlägga hur olika celltyper är kopplade till varandra i hjärnan, lite som att ta reda på vilka celler och hjärnområden som pratar med varandra och vilka som inte gör det.

Medan mitt doktorandarbete fokuserade på enskilda nervceller och deras kopplingar ville jag under min postdoc lära mig metoder som gör det möjligt att studera aktiviteten i hela nervcellspopulationer under beteenden. Marcus Stephenson-Jones vid Sainsbury Wellcome Centre i London gav mig den möjligheten. Som postdoktor i hans grupp fördjupade jag mig i dopaminets roll i att reglera aktiviteten i striatum genom att mäta dopaminsignaler medan möss utförde enkla beteendeuppgifter. Jag kunde visa hur dopaminsignaler bidrar till att forma och förstärka vanor så att beteenden kan fortsätta även när de inte längre belönas direkt.

Tiden i London gav mig nya verktyg för att koppla hjärnans nervkretsar till beteende. Om mitt doktorandarbete handlade om att kartlägga hur nätverk i hjärnan är uppbyggda kunde jag nu börja undersöka hur dessa nätverk faktiskt styr våra handlingar. Denna kunskap bildar grunden för den forskning jag nu vill driva i min egen forskargrupp. Jag återvände därför till Sverige och Karolinska Institutet för att nu studera en liten grupp dopaminproducerande nervceller som länge har varit relativt förbisedda i forskningen. Dessa celler verkar vara särskilt motståndskraftiga vid Parkinsons sjukdom. Jag vill förstå varför de inte påverkas på samma sätt som andra dopaminceller och om deras aktivitet kan utnyttjas för att återställa dopaminsignaler i striatum trots sjukdomen.

Jag är mycket tacksam mot alla de människor som har lärt mig så mycket och bidragit till min utveckling längs vägen. Tack vare stödet från Jeanssons stiftelser kan jag nu fortsätta utveckla denna spännande forskningslinje.