Att få möjlighet att kombinera både forskning och klinik kan ibland vara utmanande- ofta känns det som att tiden inte räcker till för allt jag vill göra! Men, att få chansen att få möta de patienter som vi i gruppen försöker hjälpa är verkligen speciellt. Det är lätt att glömma bort vad som egentligen påverkar patienterna mest och vad vi därför borde fokusera på. På kliniken blir jag påmind om det, man blir ödmjuk av att få göra både och.

Efter gymnasiet var jag fast besluten om att jag skulle bli statsvetare, men efter några terminer på universitetet insåg jag att jag drogs till naturvetenskapens exakthet. Till slut sökte jag till läkarlinjen, med hopp om att både kunde jobba med människor och ha möjligheten att prova på forskning. Jag är verkligen glad för att det blev just så. Redan under första året på utbildningen kom jag i kontakt med professor Marie Wahren-Herlenius, som jag senare doktorerade hos. Hon har en smittande entusiasm för forskning och har varit betydelsefull i mitt beslut att fortsätta satsa på forskning. Doktorandtiden var en fem år lång resa med både upp- och nedgångar, som det nog är för många. Jag doktorerade inom experimentell reumatologi och efter otaliga nätter i cellkulturrummet var det dags för något nytt. Jag visste ganska tidigt under läkarutbildningen att jag ville bli neurolog, så under min postdok vid Oxforduniversitetet började jag jobba med neuroinflammation. Vi studerande så kallad funktionell genomik, där man försöker förklara varför vissa genförändringar ökar risken för olika sjukdomar. Det är ett ganska svårt fält, men jag lärde mig mycket.

Väl hemma i Sverige har jag jämte min kliniska allmäntjänstgöring och nu ST byggt en egen forskningslinje kring sjukdomen myastenia gravis. Det är en autoimmun sjukdom där immunsystemet angriper övergången mellan nerv och muskel. Patienterna lider av påtaglig muskeltrötthet och det är en potentiellt livshotande sjukdom om andningsmusklerna påverkas. För närvarande finns varken biomarkörer eller välfungerande sjukdomsmodifierande behandlingar med bevisad effekt. Jag har fortfarande ett intresse för att förstå vad i immunsystemet som går fel vid autoimmuna sjukdomar, men under senare år har stora delar av min forskning blivit mer kliniskt inriktad med fokus på prediktion av sjukdomsutveckling och även behandling. I min forskargrupp har vi byggt upp en världsunikt stor kohort med patienter med myastenia gravis. Eftersom det är en ovanlig sjukdom, totalt finns det ca 2500 patienter i Sverige, är många publicerade studier små, vilket gör att resultaten kan vara svåra att lita på. Med hjälp av våra stora patientmaterial hoppas vi nu kunna besvara många av de utestående frågorna i fältet. Vi bedriver flera forskningsprojekt med tre huvudfokus; att identifiera riskfaktorer för sjukdomsutveckling, att undersöka de immunologiska förändringarna som driver sjukdomsutvecklingen och att försöka identifiera välfungerande behandlingar.

Jag är verkligen glad för stipendiet från Jaenssons stiftelse! Att få anslag för att få undersöka just det jag tycker är intressant är väldigt roligt. Forskningen erbjuder en otrolig frihet där jag kan låta min nyfikenhet får styra. Nu när jag har egna doktorander tänker jag mycket på hur jag bäst ska kunna stötta dem, så att de också skall få upptäcka hur kul och spännande det är med forskning.